«

»

Skriv ut detta Inlägg

Ta vara på tillfället!

 

Hej på er alla i höstmörkret!

När jag nu fått förtroendet att gästblogga här på ”Vi som älskar whisky” passar jag på att lite kort presentera mig och min ”approach” till whisky och whiskydrickande.

Jag är ”en lagom tjock man i mina bästa år”, för att citera världens bästa Karlsson. Han på taket, ni vet. Född och uppvuxen ett par mil söder om polcirkeln med den lappländska skogen inpå knutarna. Gift, pappa till tre fantastiska barn, villaägare, sportfiskare, friluftsmänniska, och whisky- eller kanske hellre smak- och doftnörd.

Min ”karriär” som whiskydrickare tog fart någonstans i 25-årsåldern. Som så många andra i den åldern så var syftet med alkoholintag vid den tiden kanske inte så mycket att finna subtila smaknyanser. Målet hade ditintills mestadels varit att uppnå en måttlig (kanske ibland på gränsen till omåttlig :)) grad av berusning. Den whisky man fram till dess kommit i kontakt med var till större delen billiga blends av både skotskt, irländskt och kanadensiskt ursprung. Visst, en del av dem kunde nog kittla smaklökarna lite till en början men i ärlighetens namn så kanske många av dessa gjorde sig bäst av att passera smaklökarna i ”shotfart” eller ackompanjeras av en skvätt cola eller annat ”virke” och ett par iskuber.

Mitt första möte med en singelmalt var på intet sätt världsomvälvande. Jag är inte ens säker på vad det var, men drar mig till minnes en 12-årig Glenfiddich som någon fått med sig hem från en semestertripp, serverad något för soluppvärmd i ett standard duralexglas. Visst, det var tillräckligt för att jag skulle inse att det var ett snäpp upp i kvalitet men det var inte mycket mer än så. Min obotliga nyfikenhet gjorde dock att jag vartefter fick med mig en och annan flaska singelmalt vid mina visiter på Systembolaget. Vad jag däremot mycket väl kan dra mig till minnes är första gången jag kände att ”Oj, det här var gott… på riktigt!”. På flaskans etikett denna gång stod att läsa ”Balvenie Double Wood”. Strax därefter träffade jag på min första riktiga whiskyförälskelse, en 15-årig Laphroaig. Det var nästan halva livet sedan och en hel del olika whisky har hunnit rinna ”under broarna” sedan dess. Min förälskelse till rökig Islaywhisky består men med åren har horisonten breddats och jag anser mig numera vara något av en allätare som gärna försöker hitta kvalitéer i nästan all trälagrad, välgjord spirituosa.

En sak som jag också blivit varse är att glasets innehåll, om än viktigt, inte alls är det som betyder mest alla gånger. Visst, på en whiskyprovning där fokus ligger på kvalitet, smaknyanser, dofter och munkänsla är kvalitén på glasets innehåll i det närmaste allt. Men alla vet vi nog att tillfälle och omgivning är minst lika viktigt, och ibland kanske viktigare, än innehållet.

För nog är det så att nu när hösten gjort sitt intåg och mörkret äter upp allt större del av eftermiddagen så finns det inte mycket som slår en god dram vid en värmande brasa medan höstmörkret sluter allt tätare kring eldstaden. Och då är innehållet bara en del i en gemytlig upplevelse som närmast är att jämföra med meditation.

Höstdram

Så ta vara på tillfället när det ges. Låt inte din bästa whisky stå orörd i garderoben i väntan på värdeökning eller rätt tillfälle. Öppna, häll upp en dram, ta på en varm tröja och gå ut och sätt dig i höstmörkret vid en värmande eld, under terrassvärmaren, ute på balkongen eller var det nu kan vara och njut av en stunds whiskymeditation.

Sláinte.

 

Permalänk till denna artikel: http://www.ilovewhisky.se/?p=2057