«

»

Skriv ut detta Inlägg

Hur jag fann livets vatten, av Ronny Wettervik

ronny1Ja ni, det vet jag knappt själv tänkte jag säga men det är inte helt sant. Och det var tvärtom, det var livets vatten som fann mig. Vi tar avstamp en mörk kväll den 5 maj 1990. Vågorna gick höga på sjön under en nattlig överfärd till Świnoujście för en studieresa i min ungdom, för övrigt samma natt som jag mötte min nuvarande hustru vilket i och för sig är en helt annan historia. Jag och min rumskamrat Reino, en redig kille från Finland, gjorde en räd genom taxfree butiken på båten som var byggd före första världskriget.

Reino, som var en berest kille, visste att man behöver något för magen när man besöker främmande kulturer och magen lätt kan komma i olag, vilket inte är att rekommendera på någon resa. Rådig som han var, såg han till att vi inhandlade en varsin liter magmedicin  (vi var ändå borta i fem dagar) i form av Ballantine´s. Jag som inte visste något om vare sig att vara på resande fot, magproblem eller mediciner lät denna världsvana karl bestämma, så nu hade vi till en redig morgonsup (i medicinskt syfte så klart) innan frukost så vi kunde börja dagen på rätt vis utan oro för baciller och andra eländiga mikrober.

Efter denna eminenta liter var det lugnt på whiskyfronten, oerhört lugnt. Så lugnt att det inte smakades något alls förrän nyår 2000. Kamrat Thomas slog upp något, inte en aning om vad men jag vet att det var dyrt, som var odrickbart men jag löste problemet genom att hälla på en redig skvätt Coca Cola, sen gick den ner. Vad Thomas sa när han upptäckte vad jag gjort lämpar sig tyvärr inte i tryck. Det gick några år till en ljummen vårkväll 2004, i Skövde av alla ställen, där jag blev bjuden på en Lagavulin DE. Nykter och städad var jag, luktade, smuttade och bad om en till då den överraskande fort tog slut. En till hälldes upp, proceduren upprepades och jag skådade ljuset! Det var ju fantastiskt gott, makalöst läckert och en njutning av sällan skådat slag. Sen var det kört. Denna butelj köptes så klart. Följdes raskt av den vanliga 16yo och strax därefter av både Ardbeg och Laphroaig som jag hört skulle vara av det rökigare slaget.  Under en period köptes det whisky hejvilt i den bemärkelsen att jag inte hade en susning om vad jag köpte, det var köp av typen “snygg box den tar jag”. Som väntat blev det några riktiga bottennapp men även en del pärlor.

Tiden gick, jag märkte att jag så småningom gick tillbaka till Islay och ett mål blev att skaffa en av varje destilleri från Islay, den sista som köptes var Port Ellen 6:th release för den fasansfulla kostnaden av 1300:-. Ångesten rev i kroppen och utan min frus påtryckningar hade den blivit kvar i butiken. Idag har den summan med råge överskridits ett antal gånger. Så småningom koncentrerades inköpen till Islays sydkust, för att till slut hamna i ett samlande av Lagavulin. Som vi alla vet är inte detta intresse helt gratis så det mesta av andra sorter har vart eftersom sålts av till förmån för Lagavulin. Idag, efter ca 10 år som whiskyintresserad, är det några destillerier som har mer uppmärksamhet än andra av mig. Från Islay är det Lagavulin så klart, Port Ellen, Laphroaig och Caol Ila. Med det inte sagt att jag inte tycker om de övriga, dessa är helt enkelt för mig de godaste generellt sett. Från fastlandet är det också några stycken. Närmare bestämt Mortlach, Brora och Clynelish för att nämna de för mig intressanta. Självklart smakar jag gärna annat också, men det som köps för att drickas är företrädesvis från dessa producenter.

Apropå smaka ja, förr var det allt nytt som kom som lockade mig mest. Men där har jag märkt att det skett något. Idag läggs merparten av mina resurser på äldre saker, gärna från 60-70talet och äldre än så. Inte för att äldre saker per automatik är bättre än nyare, jag smakar mer än gärna på nya releaser också. Dock finner jag de äldre intressantare för tillfället, det som är nytt ramlar man iallafall över förr eller senare på någon pub eller i skåpet hos en vän och de kommer även att finnas kvar längre av flera anledningar. Sen gör det sitt till så klart att de äldre har en tendens att försvinna eller att bli för dyra. Så när jag smakar äldre saker passar på att skicka ett tacksamt Tack till de som före mig har samlat och på så vis gett mig och andra möjligheten att smaka sådant som annars vore slut sedan länge. Whisky intresset har även gett mig många härliga vänner och kontakt med människor nära och fjärran, allt från amatörer som en själv med ett stort intresse till proffs som kan och vet det mesta och även de som livnär sig på whisky. Så sent som i höstas gjorde jag tillsammans med tre andra whisky killar min pilgrimsresa till Islay. En underbar tripp som garanterat kommer att följas av flera, faktum är att Maj 2015 redan är bokat. Även fastlandet ska besökas framöver, då det finns ännu mer att se där.

Just ja, den där morgonsupen. Det enda som följde med hem var en blivande hustru, inga sjukdomar av något slag, så kuren fungerade alldeles förträffligt mot sjukdomar av alla de slag. Tack Reino.
//Ronny

Permalänk till denna artikel: http://www.ilovewhisky.se/?p=2780